Zayn kommer hem idag och jag har ingen aning om hur jag ska göra det här.

Hur ska jag kunna titta in i hans ögon och tala om att det är över?

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra och jag har panik. Jag hatar mig själv för att jag ska göra det jag har lovat honom att aldrig göra, krossa hans hjärta. 

 

Jag gick fram till min väska, tog fram mobilen och såg att jag hade ett missat samtal från Zayn. Jag svalde klumpen i halsen och ringde upp honom.

 

Zayn: Hej älskling.

Jag: hej, vart är du.

Zayn: Jag landade i London för en stund sen, jag ska bara hem och lämna mina saker så kommer jag och hämtar upp dig, sen drar vi till Louis. Alla ska samlas där idag och träffas innan vi åker ut på turnén 

Jag: okej. 

Zayn: Vi ses snart, älskar dig

Jag: Hej då.

 

Zayns version:

 

Jag är nu på väg till Sandra och jag vet inte varför jag har en dålig känsla på att något är fel.
Sättet hon pratade på i telefonen var inte likt henne, hon hade en helt annan tonfall.
Men jag har nog fel, det är nog jetlagen som gör att jag hallucinerar och inbillar mig saker. 

 

Jag var framme och stod nu utanför hennes dörr och väntade på att hon skulle öppna dörren.

Så fort hon öppnade så slängde jag mig i hennes famn. Jag fick genast ont i magen och blev nervös när hon inte agerade som hon brukade göra varje gång hon såg mig, hon bara stod där helt frusen och det var först när jag såg en tår på hennes kind som jag förstod att något faktiskt var fel.

 

Din version / min version:

Jag bröt genast ihop när han rörde mig. Jag hade lovat mig själv att vara stark men det gick inte så bra.

 

Jag: Zayn... Du borde sätta dig. Vi måste prata.

Zayn: Du skrämmer mig Sandra! Vad är det vi måste prata om?

Jag: Jag vet inte hur jag ska göra det här, det finns inget enkelt sätt. Jag har gått igenom det här i mitt huvud flera gånger men...

Zayn: men vad då? vad är det du ska göra Sandra?

Jag: Zayn...jag klarar inte av det här mer. Jag är så trött på allting som händer runt omkring. Jag pallar inte med trycker mer. Jag är trött på att alla ska klaga på allt jag gör och alltid hitta brister på mig och mina handlingar. Jag...

Zayn: Sandra, gör inte det här.

Jag: Jag måste, Zayn... Det är över. Det är slut mellan oss.

 

Han började genast gråta när han fick det bekräftat på att det faktiskt var över. 

 

Zayn: Snälla, gör inte det här. Lämna inte mig! Det kan inte vara över, det får inte vara över!

Jag: det är det redan Zayn, snälla gör det inte svårare än vad det är. Jag älskar dig, det gör jag. Men det ska inte behöva vara så svårt och vara med personen man älskar.
Jag är bara mänsklig och det finns en gräns till hur mycket smärta en människa kan tåla. Förlåt, men det är dags för oss att gå skilda vägar. 

Zayn: Vad ska jag göra nu utan dig, hur ska jag gå vidare med mitt liv utan dig?

Jag: Du ska börja med att åka på din turné och glömma bort mig och sedan ta en dag i taget tills det inte är så svårt att leva utan mig längre. 

Zayn: och vårt barn?

Jag: självklart ska du vara lika delaktig i barnet som jag. Det är lika mycket ditt barn som mitt och vi ska självklart ha delad vårdnad om barnet.

 

Han brast ut ännu mer och vi stod där i flera minuter och höll om varandra. Båda vägrade att inse och acceptera att det verkligen var slut men sedan drog jag mig ur hans famn och han visste att det var mitt tecken på att det var dags för honom att gå.

Han gav mig en sista kyss på pannan och gick. Och där stod jag, jag hade precis gjort det jag aldrig skulle göra, krossa hans hjärta.